Kategori: Okategoriserade

Du behöver klara av skolarbetet för att komma vidare i utbildningstrappan. Lek inte, nu är det skolarbete! Du får leka på rasten, här i klassrummet är det skolarbete som gäller. Tyst! Fokusera! Koncentrera dig! Nu är det skolarbete!

Röster höjs om att det behöver bli mer fokus och arbetsro i klassrummen! Kunskapskraven måste nås och det centrala innehållet måste levereras till alla. För att skapa ”rättssäkerhet” och ”jämlikhet” är kunskapskraven detaljerade och matriser fylls i om barnen varje termin. Individuella utvecklingsplaner, bedömningar och betyg. Alla ska lära samma förmågor och ta till sig samma kunskap. Matrisernas bedömning utgår från vilken undervisning som genomförts och om barnen har lärt sig det som var syftet eller inte. Har något inte ”lärts ut” räknas det inte i bedömningen.

Barn ska lära sig att läsa och skriva så tidigt som möjligt

Forskningen (i vissa kretsar) fokuserar på hur barnen snabbt och lätt ska lära sig läsa, skriva och räkna. Gärna så tidigt som möjligt. Nationella tester görs med jämna mellanrum och nu redan i första klass, så att ingen ska hamna på efterkälken. Alla ska uppmärksammas i tid. Stödåtgärder sätts in.

Resultaten går ner och utbildade lärare lämnar skolan

Ändå går PISA resultaten ner och legitimerade lärare väljer bort läraryrket. Jag valde också bort läraryrket för 12 år sedan, även om jag gjorde en blixtvisit i verkligheten som lärare under förra läsåret. Då fick jag åter bekräftelse på hur kraven blivit betydligt svårare att som lärare parera med lärande, motivation, hälsa och utveckling för eleverna kopplat till de stora mängder forskning jag tagit del av på detta område.

Intresse för barns lärande och utveckling

Redan på gymnasiet var jag intresserad av barn, lärande och utveckling. Jag valde helt rätt utbildning och efter 9 års grundskola med relativt traditionell undervisning, som aldrig egentligen gynnat mig som den ”tysta flickan i klassen”, fick jag nu se något helt annat.

Inre motivation

Mina lärare på gymnasiet var fantastiska och plötsligt fick min inre motivation vara drivkraft för mitt lärande. Vi läste de flesta kurser problembaserat och sammanhängande och väldigt självstyrt. Alltid utgick vi från våra egna erfarenheter eller egna observationer, fältbesök och så vidare. Vi fick lägga upp vår process relativt fritt, med stöd från lärarna och de följde oss genom dagboksanteckningar, klassmöten och redovisningar. Dom var intresserade av att höra vad vi kommit fram till. Ibland höll de helt traditionella, inspirerande föreläsningar kopplade till det vi för tillfället undersökte. Jag minns hur vi fick höra om Erik H. Eriksons och Jean Piagets teorier och vi lärde oss om barnets motoriska, kognitiva, emotionella och sociala utveckling steg för steg.

Lärande till skillnad från skolarbete

Lärarutbildningen blev lite av en chock för mig, eftersom jag upplevde att kunskapen om människors grundläggande förutsättningar var mycket lägre än förväntat. Men jag byggde vidare på den kunskap jag hade med mig från gymnasiet och de erfarenheter jag skaffat på vägen. Under bildkurserna minns jag hur vi diskuterade rummets betydelse och hur man kunde skapa olika stämningar i lärmiljön som på olika sätt påverkade lärandet. Det intresserade mig redan då. Och i kurserna i NO för SO-lärare som jag tog fick vi anlägga och sköta vår egen odlingslott. Jag intresserade mig särskilt för barnperspektivet och de erfarenhetsbaserade teorierna. Jag intresserade mig för lärande. Till skillnad från skolarbete.

Forskningsstöd för skolarbete?

Jag har inget minne av att det någonsin under lärarutbildningen pratades om traditionellt skolarbete som något positivt. Det fanns ingen som rekommenderade stjärnor i kanten, läxor eller andra belöningssystem för att få barn att göra uppgifterna. Isolerad färdighetsträning var inget vi skulle ägna oss åt. Det var tydligt. En gång tittade vi i olika läromedel i matematik främst för att kritiskt granska dessa.

Skolarbetet och läromedel var heller inget som gick att läsa om i forskningsstudier, förutom om det var någons perspektiv som var marginaliserat. Annars var inte läromedel något som rekommenderades.

Konkret material av olika slag tittade vi på för att ge elever förståelse för sammanhang och tematisk undervisning skrev vi arbeten om där vi planerade hur sådan undervisning kunde se ut. Vi gjorde också många fältstudier både för att befästa historiska och geografiska kunskaper. Jag fördjupade mig också i motivationsforskningen och ville förstå vad som driver lärandet. Senare byggde jag vidare och läste utomhuspedagogik som grundar sig på erfarenhetsbaserad pedagogik.

Vad hände med lärandet?

Nu är det snart 20 år sedan jag gick ut lärarutbildningen och jag undrar vad som hände med lärandet. Det måste ju vara fler än jag som vet att det inte gynnar kreativitet, utveckling och lärande att fylla i färdiga formulär eller att ständigt bli bedömd. Jag tror kanske jag själv var del i det hela. Tyvärr.

Spännande start

Som nyutexaminerad ville jag göra verklighet av det jag lärt och sökte mig till en skola med tydlig profil för hälsa och utomhuspedagogik. Vi hade superspännande projekt under de första åren i vårt lilla lägenhetsklassrum som hade flera små rum. Grodor i akvarium i klassrummet och skogsutflykter, smultron utanför balkongdörren, kreativa bildlektioner till musik där alla målade tillsammans, barnen skrev berättelser och dokumenterade observationer. De planerade övernattningar och letade recept. Målade av insekter som de fångat med håvar och lärde sig förstå deras livscyklar. Vi hade boksamtal och satt i cirkel på mattan för att reflektera kring våra erfarenheter. Vi gjorde experiment av olika slag.

Kraven kryper sig in

Men kraven på tydliga syften började smyga sig in. Knappt märkbart. Vad var det barnen skulle lära sig? Lärde de sig verkligen det jag hade tänkt? Hur kunde jag vara säker på det?

Tiden räckte ju inte till. Det var ju ständiga avbrott och byte av ämne. Rast hit och lunch dit. Och massa dö-tid för det inte var lönt att påbörja något nytt. Aldrig hann barnen fördjupa sig. Jag tror till och med jag skrev till dåvarande skolminister att lärandemålen måste bli tydligare. Jag ville ha svart på vitt vad jag hade ansvar för vad barnen lärde sig, hur skulle jag annars orka fortsätta? Hur skulle jag kunna veta exakt vad barnen skulle lära sig? Jag visste ju att jag inte säkert kunde veta.

Mer traditionell form

Så småningom övergick min undervisning också till mer traditionell form. Jag hade ångest varje söndag och planerade och planerade. Jag var ju tvungen att leverera skolarbete. Jag var tvungen att hålla barnen sysselsatta, från början till slut på lektionen. Och leka skulle de göra på rasterna. Det skulle vara tydliga syften med all undervisning. Dessutom skulle allas barns behov tillgodoses, de duktiga skulle utmanas och de svaga skulle få det stöd de hade rätt till – ofta i form av extra läs-, skriv- och räkneträning. Något de ofta avskydde och som jag redan då egentligen var övertygad om var kontraproduktivt för lärandet och deras utveckling. Jag gick emot min egen övertygelse. Undervisningen blev allt mer individuell.

Isolerad färdighetsträning

Jag fick barnen att gå i led till matsalen för att upprätthålla den ordning som förväntades. Jag minns hur jag gjorde en hel pärm med egenhändigt gjorda ifyllnadsövningar som jag lätt kunde kopiera upp. De handlade om alla skogens djur. Ett för varje djur. Isolerad kunskap. En liten faktatext, ett djur att färglägga och några meningar att skriva klart, lagom mycket att klara av på ett kort pass. Jag kopierade upp korsord, stavningsstenciler, bokstavsträning och fylleribilder för att träna matematik. Jag gav läxor och höll förhör. Jag sökte lektionstips på nätet. Jag var ambitiös. Ville vara duktig. Uppfylla allas förväntningar. Men jag trodde inte ett dugg på det jag gjorde. Det hängde inte på något sätt ihop med den syn på kunskap och lärande jag hade utvecklat genom mina studier och egna erfarenheter.

Min gräns är nådd

När jag så småningom bytte till ett mer traditionellt fyrkantigt klassrum och fick några ”svåra” elever funkade det inte längre. Jag blev sjukskriven med stressymptom. Tryck över bröstet och fick ångest av att gå in i klassrummet. Jag var hemma några veckor och bytte sedan tjänst med hon som jobbade på fritids. På fritids mötte jag samma elever men situationsbundet. Helt plötsligt var de ”svåra” eleverna inte längre något större problem. Vi bakade, de tog ansvar, vi åkte på utflykter, vi gjorde batik, de lekte på skolgården och vi spelade innebandy och jag upplevde att jag fick en ganska fin relation med de barnen som hade varit svåra för mig att nå i klassrummet – ”de som ställde till problem”. Jag såg hur de utvecklades och lärde genom det som intresserade dem. Denna upplevelse av hur elever förändras i olika miljöer och situationer har jag burit med mig sedan dess. Försökt förstå.

Skolarbetet en del av problemet

Skolarbetet är en del av problemet. Det är inte per automatik kopplat till det lärande vi vuxna tror. Skolarbete tränar barn att underordna sig. Lärande får barn att växa.

Meningsfull utbildning

Barn behöver uppleva utbildningen meningsfull. De behöver känna kontroll och få lyssna till sin inre motivation. De behöver få tid. De behöver få leka och skapa när de har behov av det inte bara när det är klockan ringer ut till rast. Leken är en av människans inneboende drivkraft att lära. De har rätt att lära även om det inte är i enlighet med lärarens syfte just den timmen.

Jag undrar om det finns fler än jag som upplever denna klyfta mellan teori och praktik? Mellan de nationella krav som finns på skolan och den undervisning som vi fick lära oss om på utbildningen? Glappet mellan den kunskap som finns om hur lärande verkligen främjas och hur kunskapskraven och bedömningen av eleverna är dess motsättning?

Med den stora brist på lärare som vi ser framför oss kanske detta i realiteten är en mycket viktig fråga för skolverket att börja fundera på. Skulle utbildningsdepartementet våga ta bort kunskapskraven från skolan för att främja lärande på riktigt? Skulle styrningen kunna se ut på annat sätt för att skapa den kvalitativa utbildning varje barn har rätt till?

Det finns tydligen fler än jag som ser ett akut behov av mer motivationsstyrd utbildning. Läs gärna denna artikel: Krav och disciplin i skolan riskerar driva unga till gäng

Nu kommer det ett ämne som jag tycker är svårt att prata om. Det handlar om hur vi diagnostiserar och kategoriserar människor. Sorterar. Det är något som jag verkligen inte på något sätt står bakom. Det tar makten från en person att av andra placeras i fack. I alla tider har vi gjort det och det har i stort sett aldrig haft en positiv utgång.

Ingen människa är statisk

Jag förklarar hur jag ser på diagnoser för autism, ADHD och andra NPF. Detta vill jag göra eftersom jag tror det är farligt med kategorisering av människor. Vi är alla olika. Vi har olika förutsättningar och känslighet. För mig är ingen människa statisk, inte heller en människas hjärnfunktion. Det är det mest fascinerande med människan och som gör mig så nyfiken på hur det egentligen hänger ihop. Funktion skiftar i relation till omgivningen. Min bild är att detta ofta glöms bort, kraven ökar på barnens förmåga till anpassning och vi strävar efter att skapa en skola tar bort förutsättningar för utveckling. På ren rutin.

Diagnos utifrån symptom

Eftersom vi trots allt använder oss av diagnoser av olika slag i vårt system, så kommer jag att i olika sammanhang skriva barn med autism, ADHD eller NPF och så vidare. Jag syftar då på de symptom som kan utvecklas och hur omgivningen och systemet på olika sätt blir svår för vissa barn. De symptom som utvecklas riskerar nämligen att hämma utveckling och lärande. Jag hoppas på olika sätt kunna bidra till att förändra dels den statiska bild av symptomen som funktionsvariationer som jag upplever i många forum och ge tips på hur miljön kan utvecklas så att den passar flera. Så den blir inkluderande, stressreducerande och stimulerande för alla.

NPF-diagnoser grundar sig i symptom. Symptom som gör det svårt att hantera vardagen.
”Vi kan alla glömma bort en tid att passa och ha svårt att koncentrera oss någon gång ibland. Det är först när svårigheterna är så stora att de kraftigt påverkar individens utveckling och möjligheter att fungera i samhället som det handlar om en funktionsnedsättning.” (klippt från Attention: https://attention.se/npf/om-npf/ )

Arv eller miljö

Föreningen Attention menar att dessa funktionsnedsättningar (symptom) beror på ärftlighet snarare än miljö. Min övertygelse är att det ofta handlar om miljö, om det samhälle vi lever i. Det handlar om olika omständigheter (normer, traditioner, förväntningar, system) i vårt samhälle som skapar svårigheter att vara som man är. Svårigheter att utvecklas utifrån sina egna förutsättningar, behov och intressen.

Krav och bedömningar skapar skam och ångest

Vi har en skola som fortfarande idag 2019 bygger på att alla barn ska utveckla samma förmågor och lära sig samma saker ungefär under samma tid. Vi diagnostiserar och medicinerar de barn som inte klarar det, eller ens är intresserade av det. Skolan kallar dem ibland motivationsstyrda, i en negativ bemärkelse. Istället för att utforska var motivationen kommer ifrån och vilket lärande den leder till, så blir ”att klara av skolan” mål i sig.

Skolan sätter in stödresurser för att kunna upprätthålla sig själv. Räcker inte stödet så blir det placering i resursklass, anpassad studiegång med assistent eller placering på särskola som är alternativet. En större andel barn går helt enkelt inte till skolan och blir ”hemmasittare” fyllda av ångest och skam.

En meningsfull och inkluderande skola

Det är skolan som behöver förändras. En inkluderande skola kan inte ha som mål att alla ska göra samma och lära sig samma. Det är inte likvärdighet. Skolans mål måste vara att hylla allas olikheter och ge alla förutsättningar för utveckling, lärande och delaktighet. Jag menar verkligen ge förutsättningar för lärande, inte traditionell skolning. Tillit till ett naturligt lärande. Meningsskapande. Samtal. Delaktighet.

Stressreaktioner

Människor som på olika sätt har svårt att förhålla sig till de krav och belastningar som finns i omgivningen upplever stress. När man inte tillåts att vara precis som man är blir kraven större på att hålla ihop sig själv. Detta leder till stressreaktioner. Många av de symptom som finns för autism, ADHD och andra NPF-diagnoser är vanliga stressymptom, här är några exempel;

• reglering av uppmärksamhet
• aktivitetsnivå
• samspel med andra människor
• inlärning och minne
• att uttrycka sig i tal och skrift
• central coherence (upplevelse av sammanhang)
• nedsättning av exekutiva funktioner (planering, impulskontroll, riskbedömningsförmåga, social interaktion, känsloreglering mm)
• tvångsbeteenden
• känslighet för sinnesintryck

Människor som varit under långvarig stress eller utbrändhet känner igen flera av dessa symptom. Som exempel, vår sociala interaktion med andra människor minskar kraftigt under stress, vi får tunnelseende och får svårt att se sammanhang, det blir svårt att reglera känslor och vi blir irriterade för småsaker. Ljud, ljus och dofter kan påverka oss på ett sätt som vi inte upplever i sammanhang där vi är lugna och harmoniska. Många skapar rutiner och regler för att hantera stressen, återfå kontrollen och dessa kan i vissa fall bli tvångsmässiga.

Naturliga miljöer minskar stress

Symptomen är inte statiska och de förändras i olika situationer. De förändras i olika miljöer – socialt, såväl som fysiskt. Naturliga miljöer kan minska stress på olika sätt och vistelse i olika typer av gröna miljöer främjar psykisk hälsa för barn såväl som vuxna. Detta gynnar i sin tur lärande och utveckling. För alla.

Nyfikenhet och empatisk förhållningssätt

Min slutsats är att klassrummets fyra väggar och standardiserade krav och normer är inte alls idealiskt för en person som redan befinner sig under mycket stress. I klassrummet rinner bägaren ofta över och det upplevs problematiskt. Min mening är att vi inte bör sortera in människor i fack, med standardlösningar för att klara av de strukturer vårt samhälle bygger på. Tillsammans behöver vi:

• ha tillit till ett naturligt lärande och ge förutsättningar för det, ta vara på den inre motivationen
• erbjuda miljöer som stödjer olika behov och sinnesstämningar för att minska belastning av stress
• skapa förståelse för människor i vår omvärld genom nyfikenhet och ett empatiskt förhållningssätt
• vara kreativa för att omdana skolan till att inkludera alla

Jag drömmer om raster/skolgårdsmiljöer som erbjuder annat än lek också. Jag hade uppskattat det som barn. Lek kan vara väldigt kravfyllt i skolmiljön, särskilt när en vuxen styr o nästan kräver att alla ska leka.

Autentiska projekt

Föreställ er en skolgård där de vuxna tillsammans med barn är engagerade i olika autentiska projekt. Bygga fågelholkar, odla, bygga kojor, elda, måla staket, skörda, göra konstprojekt osv. Det skulle ge fantastiska förutsättningar för möte och samtal mellan barn o barn o barn o vuxna. Samtidigt som skolgården skulle ge förutsättningar för okodad lek av olika slag. Barnen kunde då välja fritt mellan skapande, lek och vila. Skolgården har stor potential att utveckla förutsättningar för barnkonventionens grundprinciper.(delaktighet, hälsa och utveckling, icke-diskriminering och barnets bästa) Detta kan göras genom att ge utrymme för praktiskt skapande, lek och vila.

Den vuxnes roll

När det gäller den vuxnes roll på skolgården så utgår jag från Peter Greys tankar. Han menar att det behöver finnas en trygg ”community” som tar barns åsikter och tankar på allvar.

När vi ”vaktar” barn på skolgården, så signalerar vi att vi inte har tillit till barns förmåga. Förmågan att bedöma risk kanske främst. Jag tror att barn behöver få chans att träna denna förmåga mycket mer än de får idag. Likaså förmågan att lösa konflikter. Vuxna går allt för ofta in o styr upp leken eller konflikten och agerar domare. Det gör barnen beroende av den vuxne, istället för att utveckla det personliga ansvaret för situationen. 

Begränsande tradition

Jag menar också; att en rast på 20 eller 30 min är en begränsning som behöver ses över när barnkonventionen blir lag. Barnkonventionen menar ju att sedvänjor som är skadliga för barns hälsa ska aktivt ses över. (”Konventionsstaterna ska vidta alla effektiva och lämpliga åtgärder i syfte att avskaffa traditionella sedvänjor som är skadliga för barns hälsa.” ) Barn behöver betydligt mer lek och rörelse än de får utrymme och förutsättningar för i dagens samhälle. Skolans form måste väl ses som sedvänja. Den bygger ju på tradition snarare än grundforskning om barns lärande, utveckling o hälsa. B

Människor har en inneboende drivkraft att lära. Människor vill förstå och vara delaktiga i sin omvärld. Denna drivkraft att lära är påslagen i stort sett hela tiden. Drivkraften sammanfaller ibland med det som lärs ut. Ibland inte.

Den inre motivationen kommer när innehållet i skolan hänger ihop med barnens erfarenheter och de får vara delaktiga. Dock är undervisningen ofta uppbyggd på att träna isolerade färdigheter eller kunskapsmoment. Alla elever ska lära sig samma sak under ungefär samma tid. Då kan den inre motivationen hamna på sparlåga. -Vilken nytta har jag egentligen av det här? -Varför ska jag lära mig detta? Det är frågor som hela tiden undermedvetet eller medvetet styr lärandet.

Isolerad färdighetsträning

Du kan säkert känna igen det från någon utbildning du blivit skickad på i vuxen ålder. Du sitter där under genomgången och förstår inte vad det dom pratar om spelar för roll.

Jag skulle, med utgångspunkt i det, vilja ta Jan Nilssons berättelse om när han skulle lära sig att skicka e-post när internet var nytt. Kanske kommer du ihåg hur det var själv, eller är du för ung och har e-postande med dig från barnsben. Jan får berätta sin historia om du träffar honom, på ett mer levande sätt, men det handlar om just detta att han fick en instruktion och skulle träna, men hade ingen att skicka e-post till, så han såg inget behov. Det var isolerad färdighetsträning. När vänner och kollegor runt omkring honom hade e-postadresser så blev han så illa tvungen och då var det ju inget svårt att lära.

Alla datasystem som jag fått utbildningar i under min tid som kommunanställd, där jag suttit och blivit mer och mer orolig att jag ska göra något fel eller missa något steg, eller rent av inte förstått syftet med. De är ofta helt bortkastade utbildningar för mig. Istället går jag hem och fortsätter som förut eller lär mig när jag blir tvungen och förstår varför.

Den dolda läroplanen

I skolans värld brukar man tala om ”den dolda läroplanen”. Det är allt det eleverna lär sig, som man egentligen kanske inte räknat med, de mönster som ligger under ytan och formar de människor som går i skolan. Genom outtalade normer, värderingar, strukturer och så vidare. Allt som egentligen inte är del av skolans innehåll.

Pausa och fundera en stund på vilka mönster och vanor du fick med dig från skolan som inte var del av innehållet. Rebecka Koritz gjorde denna övningen i en workshop jag deltog i för några veckor sedan. Det var en ögonöppnare för mig och många i rummet. Flera personer grät och beskrev vilka mönster skolan faktiskt lärt ut. ”Att vara tyst” ”Att lyda” ”Att anpassa mig” ”Att inte säga vad jag tycker” ”Att sköta mitt” ”Att disconnecta mig själv från det som händer”

Lydnad och personligt ansvar

Jag funderar ibland på den dolda agendan. Var den ett tydligt syfte när skolorna en gång i tiden inrättades? Det skrivs ibland om hur det fanns en rädsla bland de vid makten. En rädsla över ett folk som inte var så lätta att få att göra som man ville. De hade egna idéer och ville inte gärna stå i en fabrik och lönearbeta, vilket var en förutsättning för att industrin skulle ta fart. Lydnad, var det skolans första och största syfte? Var det också denna lydnadskultur som gjorde det möjligt att få människor att gå i led och döda andra människor under världskrigen? ”Jag följde bara order” är de ord som räddar en människa ur skuld, skam och personligt ansvar.

Det personliga ansvaret och delaktigheten

Har vi samma behov av lydnad i det samhälle vi lever i idag? Vill vi ens ha den? Vad kommer ske i den framtid vi står inför om det personliga ansvaret försvinner? Genom tiderna har det uttalade syftet med skolan blivit att ge förutsättningar för delaktighet i vår demokrati. Det inte är tillräckligt att undervisa om demokrati, utan att det ska genomsyra verksamheten.

Hur detta praktiseras är det lite si och så med på de flesta skolor, vad jag sett. Kanske barnen får vara med och rösta om en lekställning eller vilket smör som ska finnas till knäckebrödet i matsalen och sen blir det ibland ändå inte som de kommit fram till. Så hör jag barn i elevråd prata om delaktigheten.

Med dagens kursplaner finns inte särskilt mycket utrymme för delaktighet. Det centrala innehållet är ganska färdigt, kunskapskraven är höga och för att hinna undervisa om allt som står i de delarna av läroplanen, så att alla får ta del av samma undervisning så får delaktigheten och de demokratiska värdena stå åt sidan.

Att göra på riktigt guidar den inre motivationen

Min övertygelse är att vi behöver jobba mycket hårdare med delaktighet i skolan. Delaktigheten guidar den inre motivationen. Att få göra saker på riktigt, samtala om erfarenheter och vara med och bygga vårt samhälle istället för att läsa om vad någon annan gjort och träna på färdigheter isolerade från sammanhang. Barn lär när de gör saker på riktigt. Genom leken, skapande och filosofiska samtal reflekterar de och befäster sitt lärande och sina erfarenheter.

Nu är det hög tid att börja planera för säsongens skolodling. Ta hjälp av förslagen nedan för att komma igång på ett grundat sätt och upptäck de resurser och förutsättningar ni har för projektet. Behöver ni söka ytterligare medel, så har ni efter en sådan workshop väl på fötterna för att äska pengar.

Varför ska ni odla?

Börja med att fundera kring varför ni ska odla. Varför är det viktigt? Låt alla i personalen lyfta varför de tycker det är viktigt att odla med barnen. Prata med eleverna, varför tycker de att det är viktigt med odling. Ni kommer inse att ni har olika perspektiv på odlingen.

Någon vill odla för att det bidrar till biologisk mångfald. Någon annat tänker att det kan skapa en plats för möte mellan föräldrar, barn och äldre där det finns något konkret att prata om så att språket utvecklas. Ytterligare någon vill börja agera mot klimatkrisen och har förstått att vår mat är en av de största bovarna i dramat. För ytterligare någon handlar det om att låta barnen få uppleva och fascineras av ett frö som växer till en planta, smakupplevelsen av en nyskördad morot eller för att väcka nyfikenheten om fjärilens livscykel. Kanske ytterligare någon har hört att eleverna faktiskt presterar bättre akademiskt när de får möjlighet att odla i skolan. I detta läget behöver ni inte enas om ett enda syfte utan jag tror det är värdefullt att lyfta och förstå varandras syften snarare än att alla ska tänka samma.

Vilka resurser har ni?

När ni har fått sätta ord på varför ni ska odla och alla känner att de bidragit med sitt syfte så kan ni börja titta på vilka resurser ni har tillgång till. Det kan handla om resurser i form av material, plats, jord, fröer, pengar, men det kan också handla om kunskaper och färdigheter för att lyckas med odlingen. Vi kan inte förvänta oss att alla vet hur man odlar. Jag har träffat många pedagoger som aldrig sått ett frö eller som tycker det är obehagligt med spindlar och insekter. Detta behöver vi respektera. Vi är idag mycket frånkopplade från naturen och det är inget konstigt och inget vi kan lägga skuld på enskilda individer för. I närområdet kan det finnas aktörer att samarbeta med. Försök lyfta alla möjligheter, utan att begränsa er. Det finns inget rätt och fel, utan ni kan spåna fritt. Ni har möjlighet att växa, lära och utvecklas med ert odlingsprojekt.  

Hur ska ni göra?

Nu kan ni börja vara kreativa kring hur ni vill gå tillväga, börja planera för de pedagogiska program ni vill att eleverna ska få ta del av eller hur hög självförsörjning av grönsaker ni vill ha. Ni planerar själva utifrån de förutsättningar och syften som ni nu öppnat upp. Om lärandet är i fokus eller de rekreativa aspekterna så är upplägget för odlingen helt olika. Kanske går de att kombinera, men det är viktigt att hålla hög medvetenhet och hela tiden koppla tillbaka till syftet.

Vad behöver ni?

När ni kommer till vad, kan ni exempelvis gå ut och titta på platsens förutsättningar. Vilka delar av skolgården värms upp först nu när våren kommer? Var smälter snön allra först? Där är ofta ett bra läge för skolträdgården. Börja beskriv vad det är ni vill skapa. Ta inspiration från andra platser, men kom alltid ihåg att koppla tillbaka till varför i alla förslag. Om ni ser ett utekök som ni vill ha i skolodlingen, så fundera på hur det kan förverkliga flera av era syften. Koppla hela tiden tillbaka till syftet – varför?

Hinder & svårigheter

Nu kan ni tillsammans fundera på om det finns några svårigheter eller hinder som ni behöver hantera. Kanske ni saknar några resurser. Börja fundera på hur ni kan hantera dessa hinder för att ändå ta er i mål med ert projekt. Om ni skulle behöva ekonomiska resurser räcker det ofta att ni tydligt kan beskriva hur dessa ser ut och se över hur ni kan få det tillskott ni behöver. Är förslaget tillräckligt konkret och med tydliga syften går det ofta att hitta ekonomiska resurser i den kommunala budgeten eller genom andra typer av bidrag.

Från ord till handling

Nu har ni en riktigt bra beskrivning av ert odlingsprojekt, ni vet vad ni har och vad ni vill och om ni behöver något ytterligare. Nu kan ni gå från tanke till handling!

Vill ni ha hjälp med att facilitera en workshop för att komma igång med ett skolgårdsprojekt med odling eller andra projekt i skolmiljön så kan ni höra av er! Jag använder olika metoder för hög delaktighet genom hela designprocessen. Jag hjälper er gärna! /Emma Crawley

Ofta när skolmat diskuteras i olika forum handlar det om hur mycket läraren får betala för den pedagogiska lunchen, om det är ok med 5 minuters tystnad i matsalen eller huruvida eleverna får äta sig mätta eller inte på mellanmålet.

Vi införde gratis skollunch i Sverige efter andra världskriget för att många barn i Sverige var undernärda, de skulle åtminstone få ett fritt mål mat om dagen. Då handlade det ofta om gröt, smörgås eller soppa. Idag serveras en buffé av olika val, grönsaker, vegetariskt, glutenfritt utifrån diverse preferenser, allergier och önskemål, ofta framställt i industrin för att lätt plockas fram och värmas på plats. Importerat från världens alla hörn. Jag minns tillbaka till mina egna skolluncher av kåldolmar, bruna bönor, sej i äggsås och vitkål med lingon. Bara doften gjorde att det vände sig i magen på mig.

Sverige satsar stort på att maten i skolan ska vara näringsrik och god, riktlinjer styr hur den ska vara uppbyggd så att allt kommer med. Mat är viktigt. Barnen behöver den för att orka med hela skoldagen och för att kunna prestera på topp. Miljön i skolmatsalen är också viktig. Idag vill vi gärna att det ska vara en känsla av att gå in i en restaurang. Tyst, lugnt och med härliga inbjudande färger. Nu är det inte alltid så i verkligheten, men det är ändå det vi ofta strävar mot när nya skolor byggs eller förändras. Jag tycker att alla matsalar jag besökt de senaste tio åren har betydligt godare och mer näringsrik mat än vad det var när jag själv gick i skolan på 80-talet.

Men mina associationer går till Antikens Rom där män ligger till bords och matas med vindruvor. Jag får den där känslan av att vi är helt bortkopplade från var maten kommer ifrån och vi vill inte se bortom faten. Den ska bara finnas där och bli bättre hela tiden. Ekologisk ska den vara för att vi inte ska få i oss något gift från besprutningen. Ett starkt individualistiskt perspektiv.

Mat, vatten och luft är våra absolut mest grundläggande basbehov som människor. Tre minuter utan luft, tre dagar utan vatten och tre veckor utan mat klarar vi oss. Ungefär. Ändå tycker vi att det är viktigare att vi i skolan lär oss att läsa och skriva än att vi kan odla och laga vår egen mat. Man klarar sig bra mycket längre utan skriftspråket än man gör utan mat.

Resiliens – det ordet finns inte ens i Word ännu. Ordet innebär den långsiktiga förmågan hos ett system att hantera förändringar och fortsätta att utvecklas. Ordet används både på systemnivå och hos enskilda individer. En resilient individ har förmåga att fort återhämta sig efter motgångar.

För att vi ska kunna bygga ett resilient samhälle och resilienta individer behöver vi börja med våra grundläggande behov som människor. Vi behöver se till att luften är ren, att vi har rent vatten och att vi har mat så att vi klarar oss även om hela Sverige skulle släckas ned. Genom att tillsammans med eleverna producera skolans mat nära skolan kan vi:

• Minska utsläpp i luft och vatten (genom att transport minskas och monokulturer undviks)
• Skapa en miljö som är rekreativ (naturliga miljöer erbjuder spontan uppmärksamhet och odling i sig är terapeutiskt)
• Skapa förståelse för var maten kommer ifrån och vilket arbete som ligger bakom varje morot, potatis och majskolv (barn lär genom att imitera – om odling av den egna maten sker i skolans direkta närhet kan de genom nyfikenhet och spontant undersökande förstå de processer som krävs för att framställa mat – kunskapen att odla sprids vidare till nästa generation)
• Skapa lokala arbetstillfällen och öka vuxennärvaron i skolmiljön (med trädgårdsmästare och jordbrukare anställda för att ta hand om odlingarna – många menar att det kan väl skolan klara, men jag vill vara mer realistisk – handlar det om självförsörjning av grönsaker så behöver vi anställa kompetent personal)
• Maten kan planeras från frö till bord med eleverna  (långsiktiga perspektiv skapas)
• Fler barn äter näringsriktig mat om de odlar själva
• Akademiska kunskaper ökar på skolor som odlar
• Samarbetsförmågan och den språkliga förmågan ökar när elever får möjlighet att odla i skolan
• Fysisk aktivitet blir en naturlig del av skoldagen
• Lärandet blir autentiskt och viktigt för klimat, människa och miljö

Snart ett år har gått sedan det senast var aktivitet här. Det har varit ett omvälvande år och Greta Thunbergs starka röst för klimatet har gett mig ny kraft att ge till Ätliga skolgårdar!

Det känns viktigare än någonsin att verkligen ta detta på verkligt allvar och göra det vi kan för att förändra vad skola är och hur skola fungerar. För vad är skolans syfte egentligen? Detta har jag funderat mycket på under det senaste året då jag på allvar åter varit aktiv i skolans värld. Jag har under det senaste året träffat på många barn som är som Greta Thunberg. Många barn som genomskådat det vi gör med vår planet och som känner sig uppgivna och svikna. Några som till och med tappat hoppet till mänskligheten. Många med diagnoser eller symptom inom NPF.

För mig blir det så tydligt – det är vårt system som är sjukt. Vi människor är inte gjorda för den miljö vi befinner oss i. Det system vi skapat. Frånkopplade från natur. De tydligaste symptomen hos barn med olika neuropsykologiska funktionsvariationer är stressymptom. Det är säkert kontroversiellt att uttrycka detta, men nedsatt kapacitet i exekutiva funktioner, är ett tecken på stress. Det är inte per automatik en statisk funktionsvariation utan förändras när stressen minskar.

Kanske funderar du på vad exekutiva funktioner är. Det är exempelvis föreställningsförmåga, social interaktion, impulskontroll, känsloreglering, riskbedömning och empati. Alltså funktioner som reglerar och kontrollerar andra funktioner i hjärnan. Om de rätta förutsättningarna finns i miljön utvecklas dessa funktioner under hela barndomen. Ja, de fortsätter att utvecklas upp i vuxen ålder. Utsätts man för stress i vuxen ålder minskar kapaciteten i de exekutiva funktionerna och för att återhämta sig behövs rehabilitering. Trädgårdsterapi är en rehabiliteringsform som visar att utbrända kan återfå kapaciteten i de exekutiva funktionerna under ett 12 veckors program i rehabiliteringsträdgården.

Jag menar att innan 1995 fanns den återhämtning som rehabiliteringsträdgården ger, för barn efter skoltid. Skolbarnomsorgen var separat från skolan och barn fick ”komma bort” för att leka i en utvecklande miljö utan krav på lärande. Ofta handlade det om lek i natur eller pyssel, bakning eller snickeri på ett fritidshem separat från skolan. Det som hände -95 är att Skolverket tog över styrningen av fritidshemmen och skolbarnomsorgen från Socialstyrelsen som hade haft fullt fokus på barns hälsa och utveckling. I mitten på 90-talet decentraliserades också skolan och kommunerna såg möjligheten att spara när skola och fritids kunde slås ihop under samma tak. Jag menar att detta är detta som haft mest negativ effekt på barns lärande, utveckling och hälsa under de senaste decennierna. Bristen på den rekreativa och återhämtande skolbarnomsorgen.

Min dröm är en skola

• med färre obligatoriska moment och fler autentiska erbjudanden för lärande (de praktiskt estetiska ämnena kunde exempelvis frigöras helt från kunskapskrav)
• som ger utrymme för lekens potential på riktigt och börja erbjuda miljöer och tid för verkligt fri ostrukturerad lek (för att låta barn utveckla riskbedömning, empati, impulskontroll osv)
• som erbjuder kreativa aktiviteter som är terapeutiska, erbjuder autentiskt lärande och som bidrar till en hållbar utveckling (exempelvis genom odling av mat som kan ätas på skolan)

Det är så klart bara några delar i min drömskola…