Självstyrt lärande och delaktighet

Människor har en inneboende drivkraft att lära. Människor vill förstå och vara delaktiga i sin omvärld. Denna drivkraft att lära är påslagen i stort sett hela tiden. Drivkraften sammanfaller ibland med det som lärs ut. Ibland inte.

Den inre motivationen kommer när innehållet i skolan hänger ihop med barnens erfarenheter och de får vara delaktiga. Dock är undervisningen ofta uppbyggd på att träna isolerade färdigheter eller kunskapsmoment. Alla elever ska lära sig samma sak under ungefär samma tid. Då kan den inre motivationen hamna på sparlåga. -Vilken nytta har jag egentligen av det här? -Varför ska jag lära mig detta? Det är frågor som hela tiden undermedvetet eller medvetet styr lärandet.

Isolerad färdighetsträning

Du kan säkert känna igen det från någon utbildning du blivit skickad på i vuxen ålder. Du sitter där under genomgången och förstår inte vad det dom pratar om spelar för roll.

Jag skulle, med utgångspunkt i det, vilja ta Jan Nilssons berättelse om när han skulle lära sig att skicka e-post när internet var nytt. Kanske kommer du ihåg hur det var själv, eller är du för ung och har e-postande med dig från barnsben. Jan får berätta sin historia om du träffar honom, på ett mer levande sätt, men det handlar om just detta att han fick en instruktion och skulle träna, men hade ingen att skicka e-post till, så han såg inget behov. Det var isolerad färdighetsträning. När vänner och kollegor runt omkring honom hade e-postadresser så blev han så illa tvungen och då var det ju inget svårt att lära.

Alla datasystem som jag fått utbildningar i under min tid som kommunanställd, där jag suttit och blivit mer och mer orolig att jag ska göra något fel eller missa något steg, eller rent av inte förstått syftet med. De är ofta helt bortkastade utbildningar för mig. Istället går jag hem och fortsätter som förut eller lär mig när jag blir tvungen och förstår varför.

Den dolda läroplanen

I skolans värld brukar man tala om ”den dolda läroplanen”. Det är allt det eleverna lär sig, som man egentligen kanske inte räknat med, de mönster som ligger under ytan och formar de människor som går i skolan. Genom outtalade normer, värderingar, strukturer och så vidare. Allt som egentligen inte är del av skolans innehåll.

Pausa och fundera en stund på vilka mönster och vanor du fick med dig från skolan som inte var del av innehållet. Rebecka Koritz gjorde denna övningen i en workshop jag deltog i för några veckor sedan. Det var en ögonöppnare för mig och många i rummet. Flera personer grät och beskrev vilka mönster skolan faktiskt lärt ut. ”Att vara tyst” ”Att lyda” ”Att anpassa mig” ”Att inte säga vad jag tycker” ”Att sköta mitt” ”Att disconnecta mig själv från det som händer”

Lydnad och personligt ansvar

Jag funderar ibland på den dolda agendan. Var den ett tydligt syfte när skolorna en gång i tiden inrättades? Det skrivs ibland om hur det fanns en rädsla bland de vid makten. En rädsla över ett folk som inte var så lätta att få att göra som man ville. De hade egna idéer och ville inte gärna stå i en fabrik och lönearbeta, vilket var en förutsättning för att industrin skulle ta fart. Lydnad, var det skolans första och största syfte? Var det också denna lydnadskultur som gjorde det möjligt att få människor att gå i led och döda andra människor under världskrigen? ”Jag följde bara order” är de ord som räddar en människa ur skuld, skam och personligt ansvar.

Det personliga ansvaret och delaktigheten

Har vi samma behov av lydnad i det samhälle vi lever i idag? Vill vi ens ha den? Vad kommer ske i den framtid vi står inför om det personliga ansvaret försvinner? Genom tiderna har det uttalade syftet med skolan blivit att ge förutsättningar för delaktighet i vår demokrati. Det inte är tillräckligt att undervisa om demokrati, utan att det ska genomsyra verksamheten.

Hur detta praktiseras är det lite si och så med på de flesta skolor, vad jag sett. Kanske barnen får vara med och rösta om en lekställning eller vilket smör som ska finnas till knäckebrödet i matsalen och sen blir det ibland ändå inte som de kommit fram till. Så hör jag barn i elevråd prata om delaktigheten.

Med dagens kursplaner finns inte särskilt mycket utrymme för delaktighet. Det centrala innehållet är ganska färdigt, kunskapskraven är höga och för att hinna undervisa om allt som står i de delarna av läroplanen, så att alla får ta del av samma undervisning så får delaktigheten och de demokratiska värdena stå åt sidan.

Att göra på riktigt guidar den inre motivationen

Min övertygelse är att vi behöver jobba mycket hårdare med delaktighet i skolan. Delaktigheten guidar den inre motivationen. Att få göra saker på riktigt, samtala om erfarenheter och vara med och bygga vårt samhälle istället för att läsa om vad någon annan gjort och träna på färdigheter isolerade från sammanhang. Barn lär när de gör saker på riktigt. Genom leken, skapande och filosofiska samtal reflekterar de och befäster sitt lärande och sina erfarenheter.